Vinner strategier valet?

Med dryga tre veckor kvar till presidentvalet i USA så genomförs den andra presidentkandidatdebatten mellan Obama och Romney i natt. Debatten kommer att följas av en stor publik och kommenteras i medier över hela världen. Den efterföljande debatten om debatten kommer troligtvis att utgöras av otaliga analyser och tyckande om vem som vann debatten snarare än om innehållet i debatten. Den stora debatten om debatten kommer troligtvis även att kommentera kandidaternas strategier, allt från färgval på slipsen till debatteknik. Fokus på strategier och vinnare alltså, så ser valkampanjsrapporteringen ut mer och mer i många medier. Och presidentvalet i USA handlar mycket om vinnande kampanjstrategier för att lyckas kommunicera med människor och få dem att rösta.

Att presidentvalskampanjer i USA är oerhört strategiska råder heller ingen tvivel om. Stora resurser läggs på valkampanjer, dess strategier och tekniker, och medvetenheten om att kampanjstrategerna utgör en mycket viktig grupp är hög bland politiker och kandidater. Att det strategiska valkampanjandet ligger i framkant gör även att intresset från omvärlden är stort. De är många som vill lära av, inspireras av och utbildas av amerikanska valkampanjer bland politiker, journalister och kampanjstrateger, inte minst svenska. Men vad kan då överföras till vår kontext och de svenska valkampanjerna?

Svenska valkampanjer blir alltmer professionaliserade allteftersom politiska partier ser betydelsen av strategisk politisk kommunikation då väljarna blir mindre partilojala, partierna tappat medlemmar och den politiska debatten förflyttats till mediearenan.

Men vår undersökning av svenska riksdagsledamöters uppfattning om betydelsen av valkampanjsstrategier och kampanjtekniker för att vinna val visar att svenska politiker inte förlänar kampanjstrategier någon större vikt. I en svensk valkampanj är de politiska ledarna och de politiska sakfrågorna av större vikt anser de valda riksdagsledamöterna.

Detta resultat visar på att den största utmaningen för svenska partier och deras valkampanjstrateger kanske inte ligger i att utveckla och genomföra en strategisk valkampanj utan att utmaningen ligger i att övertyga sina egna politiker om vikten och betydelsen av strategisk politisk kommunikation för att kommunicera med människor och få deras röster.

Läs hela artikeln ”Do campaign strategies and tactics matter? Exploring party elite perceptions of what matters when explaining election outcomes” i Journal of Public Affairs här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/pa.1441/abstract

Almedalen 2012

Så var Almedalsveckan 2012 avslutad för min del. Det blev en mycket lärorik vecka med många intressanta och spännande seminarier. En av årets stora diskussioner har, som vanligt, varit frågan om politikerveckans karaktär och existensberättigande:

Är Almedalsveckan ett rosevinsindränkt mediejippo eller en demokratisk mötesplats?

Jag skulle nog vilja säga att den är både och samt att den fyller många olika funktioner. Visst bjuds det på rosevin, det bedrivs lobbyism och det görs utspel för att fånga mediernas uppmärksamhet. Men samtidigt pågår det mångt mycket mer samtal om politik och samhällsfrågor än det görs någon annan vecka i Sverige. Och i dessa samtal deltar medborgare, politiker och medier på ett sätt som torde gynna demokratin.

Jag själv fick bland annat möjligheten att diskutera jämlikhet i politik och medier tillsammans med journalisten Henrik Torehammar och Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård i SVTs Lunchpanel.

Se det här: http://www.svt.se/nyheter/sverige/dreven-ar-konsbundna!

 

Historisk kris

Så debatteras ännu en gång mediernas ansvar för den pågående krisen inom Socialdemokratin och mer specifikt deras ordförande Juholt. Mediedrevet ställs ansvarigt för att skapa och driva på krisen av vissa debattörer. Och visst kan det vara smärtsamt att se den följetong som spelas upp i medierna, denna långdragna dödskamp – kommer han att avgå? när? – som kan mäta sig med ett klassiskt drama.

Men för de flesta medier så är detta drama som godis för barn, omöjligt att motstå. Det har alla de rätta ingredienserna och i stort sett alla är intresserade. Sveriges historiskt största, mäktigaste och mest inflytelserika parti faller handlöst och dramats huvudperson Juholt serverar nyhet efter nyhet. Den journalistiska granskningen ter sig lekande lätt, inget tidskrävande gräv krävs – det gäller bara att lyssna och ha lite koll på aktuell politik.

Visst kan medierna kritiseras på grund av ett ökat användande av anonyma källor och    otyget att journalister intervjuar andra journalister i brist på andra källor och ja visst går drevet. Men är en intensiv och ensidig mediebevakning alltid ett negativt mediedrev eller helt enkelt en befogad granskning av ett otroligt viktigt, historiskt och avgörande skede i svensk politik. Den politiska verkligheten ser onekligen radikalt annorlunda ut idag sett ur ett historiskt perspektiv – socialdemokratiska partiet faller ju handlöst. Framtiden är som alltid oviss och spännande.

Juholt och förtroendet

De är  många nu som anser att medierna skapat och driver på Håkan Juholts kris. Tyvärr vinner man inga val eller opinionsundersökningar på att skylla på medierna. De fungerar som de gör, de värderar nyheter som de gör och det är något alla politiska partier och politiker måste lära sig att leva med. Och det är väl självklart att det som händer inom Socialdemokratiska partiet och runtikring dess partiledare har nyhetsvärde.

Sveriges största parti har rekordlågt opinionsstöd, det pratas om partikris, idélöshet, flera partitoppar vill inte uttala sitt stöd för partiledaren Juholt. Idag väljer även Mona Sahlin att passa på frågan om Juholt blir kvar till valet. Om medierna inte skriver om detta så vad ska politiska journalister då skriva om?

Trots att Juholt drömmer om en ny folkrörelse med partiledardebatter på idrottsarenor så måste han till syvende och sist inse att vi lever i en medialiserad tid där de flesta människor får sin politiska information via olika typer av medier och alla politiska aktörer måste anpassa sig till det. Det kanske också är viktigt att inse att de politiska partierna tappar medlemmar och kärnväljare samtidigt som allt fler människor byter parti mellan valen och inte ens röstar på samma parti i alla val.

Välkommen till en värld med opålitliga väljare och medier som styrs av medielogiken.

Alla dessa dagar då vi inte pratar om det

En vecka med viktiga dagar har passerat. Dagar som uppmärksammats på olika sätt och som på något vis alla hänger samman med journalistikens roll och utveckling av densamma. Även om alla dessa dagar som dedikeras till något ibland känns krystat samt påhittat och mer handlar om att skapa något att hänga upp nyheter på så är den gångna veckans dagar iallafall mer intressanta än kanelbullens dag i mitt perspektiv.

På lördagen var det Stand Up For Journalism Day, en dag då journalistikens betydelse för demokratin uppmärksammas. I tider av misstro mot medier i allmänhet och journalister i synnerhet blir det allt viktigare att peka på och prata om journalisternas viktiga uppdrag att granska makten och politiken. Kritiken mot medier och journalister här på hemmaplan har i vanlig ordning handlat om orättvis behandling av politiker och fokus på skandaler istället för sakfrågor.

Sedan kom dagen då det var tusen dagar kvar till valet, början på den nya eller fortsättningen på den förra valkampanjen.  Dagen uppmärksammas med nyheten om resultatet från en opinionsundersökning som blir kärnan i rapporteringen om socialdemokraternas kris så här tusen dagar före valet. Ingen vågar uttala sig säkert om att någon är rökt denna gång, för vi vet numera att vad som helst kan hända med opinionsstödet på tusen dagar. Men Juholt och andra socialdemokrater får uttala sig under några dagar. Självklart så vill socialdemokraterna prata om det, alltså politiken, men hur de än gör så hamnar fokus trots allt på opinionsraset och dess betydelse för det kommande valet.

Ja, det är inte lätt för de politiska aktörerna att slåss mot medierna och journalisternas förkärlek till användandet av opinionsundersökningar och lägesbeskrivningar av det politiska spelet. Men det är inte heller lätt för medierna och journalisterna att granska sakfrågorna när oppositionens största parti gett sig ut på förlåtelseresa istället för att prata om det, politiken alltså.

Så alla dessa dagar då vi inte pratar om det, politiken alltså, kan man fråga sig om det är journalister eller politiker som  leder tangon i politisk kommunikation och har makten över dagordningen. Ibland är det svårt att prata om det.

Partiledare i tiden

Nu var det så dags för Vänsterpartiet att välja ny partiledare. Det här har ju hittills varit ett år då ovanligt många partiledare bytts ut av olika anledningar och på olika sätt. Allt från slutna processer i Socialdemokraterna, självutnämningar i Kristdemokraterna, öppen debatt i Centern och så nu dokusåpavalet i Vänsterpartiet enligt Brunchrapporten idag. Visst kan man kalla det dokusåpaval eller öråd men det handlar om att de politiska partierna vet att partiledaren är otroligt viktig för parties framgångar i valtider. Även om politiken fortfarande är det centrala så blir det personliga allt viktigare.

När politiken medialisera och medierna får utökat inflytande på politiken så måste partierna och politikerna anpassa sig till medielogiken. Och då blir partiledaren otroligt betydelsefull, de är de som syns och hörs mest i de olika medierna. Eftersom olika medier är den absolut viktigaste källan till information om politik för de flesta medborgare så är det naturligtvis viktigt för överlevnad och framgång att både synas och höras.

Så visst är individen och personligheten viktig när olika partier väljer partiledare även om politiken fortfarande kommer i första hand. Jag tror iallafall att det dröjer innan vi får partiledare med mer skådespelartalanger än politisk erfarenhet i Sverige.