Vinner strategier valet?

Med dryga tre veckor kvar till presidentvalet i USA så genomförs den andra presidentkandidatdebatten mellan Obama och Romney i natt. Debatten kommer att följas av en stor publik och kommenteras i medier över hela världen. Den efterföljande debatten om debatten kommer troligtvis att utgöras av otaliga analyser och tyckande om vem som vann debatten snarare än om innehållet i debatten. Den stora debatten om debatten kommer troligtvis även att kommentera kandidaternas strategier, allt från färgval på slipsen till debatteknik. Fokus på strategier och vinnare alltså, så ser valkampanjsrapporteringen ut mer och mer i många medier. Och presidentvalet i USA handlar mycket om vinnande kampanjstrategier för att lyckas kommunicera med människor och få dem att rösta.

Att presidentvalskampanjer i USA är oerhört strategiska råder heller ingen tvivel om. Stora resurser läggs på valkampanjer, dess strategier och tekniker, och medvetenheten om att kampanjstrategerna utgör en mycket viktig grupp är hög bland politiker och kandidater. Att det strategiska valkampanjandet ligger i framkant gör även att intresset från omvärlden är stort. De är många som vill lära av, inspireras av och utbildas av amerikanska valkampanjer bland politiker, journalister och kampanjstrateger, inte minst svenska. Men vad kan då överföras till vår kontext och de svenska valkampanjerna?

Svenska valkampanjer blir alltmer professionaliserade allteftersom politiska partier ser betydelsen av strategisk politisk kommunikation då väljarna blir mindre partilojala, partierna tappat medlemmar och den politiska debatten förflyttats till mediearenan.

Men vår undersökning av svenska riksdagsledamöters uppfattning om betydelsen av valkampanjsstrategier och kampanjtekniker för att vinna val visar att svenska politiker inte förlänar kampanjstrategier någon större vikt. I en svensk valkampanj är de politiska ledarna och de politiska sakfrågorna av större vikt anser de valda riksdagsledamöterna.

Detta resultat visar på att den största utmaningen för svenska partier och deras valkampanjstrateger kanske inte ligger i att utveckla och genomföra en strategisk valkampanj utan att utmaningen ligger i att övertyga sina egna politiker om vikten och betydelsen av strategisk politisk kommunikation för att kommunicera med människor och få deras röster.

Läs hela artikeln ”Do campaign strategies and tactics matter? Exploring party elite perceptions of what matters when explaining election outcomes” i Journal of Public Affairs här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/pa.1441/abstract

Annons

Politik och sport

Medieforskning visar att medierna och nyheternas beskrivningar av politik som ett strategiskt maktspel eller kapplöpning ökar på bekostnad av mer sakfokuserad journalistik. Istället för att beskriva politikers åsikter och förslag, eller avsaknaden av dessa, fokuserar medierna då på spelet och taktiken och lånar friskt från sportjournalisternas språkliga verktygslåda. I veckan skrevs en krönika som var en klockren speljournalistisk – perfekt att använda som undervisningsexempel. Jag måste säga att Johan Cronemans krönika förgyllde min dag, fenomenalt bra skrivet om det politiska spelet som pågår, men den skavde på något vis eftersom den på klassiskt vis utmålar politiker som sluga mediestrateger vilka journalisterna måste passa sig för.

Javisst, politik är ett spel och en maktkamp och den politiker på toppnivå som inte kan spela med ryker snabbt. Och det är retoriskt tacksamt att snacka i sporttermer samt underhållande att läsa!

Men speljournalistik lämnar oss mediekonsumenter med ett tomrum där vi saknar innehåll. Medierna är ju den moderna människans främsta informationskälla och de behövs för att fylla en viktig samhälls- och demokratiutvecklande roll. För forskningen visar även att speljournalistik kan leda till och öka människors misstro mot politik och politiker. Samtidigt ser vi en utveckling där ett ökat utbud av mediekanaler sammanfaller med att fler och fler väljer bort nyheter i sin mediekonsumtion.

Men väljer vi bort för att vi inte är intresserade av frågorna i sig eller helt enkelt för att vi tröttnar på hur samhällsfrågor och politik presenteras? Vill hen kolla på sport och fascineras av excellent taktikspel så kanske hen väljer sportkanalen hellre än den senaste debatten eller inslag med den senaste recensionen av den senaste debatten……        annars kan jag varmt rekommendera tankesmedjans fenomenala inslag där experternas recension av partiledardebatten recenseras!

Kvinnor i politiken, medierna och skandalerna

Internationella kvinnodagen till ära fick jag möjlighet att lyssna på en mycket intressant föreläsning av doktoranden Tobias Bromander från Linnéuniversitetet. Föreläsningen baserades på hans avhandlingsarbete och berörde frågan; Finns det skillnader i hur nyhetsmedier rapporterar om kvinnor och män i svenska politiska skandaler under åren 1997-2010?

Det nästan självklara svaret på den frågan är naturligtvis ja. Tobias Bromanders forskning visar att skillnaden i medierapporteringen till stor utsträckning handlar om vilka frågor som blir skandaler och det utrymme som en skandal får. Manliga skandaler rör ofta klantiga, idiotiska eller på andra sätt så kallade pratmissar samt otillbörligt utnyttjande av förmåner eller så kallade ersättningsmissar i deras offentliga roll. Dessa skandaler blåser upp men försvinner relativt snabbt från den mediala dagordningen.

Kvinnliga skandaler däremot rör oftare moraliska frågor, skatte- och deklarationsmissar samt alkoholrelaterade skandaler i deras privata roller. Dessa skandaler blåser upp och sedan fortsätter det att storma vilket är den tydligaste skillnaden mellan män och kvinnors skandaler. Kvinnliga skandaler får ett mycket större utrymme i medierapporteringen även om de i faktiska antal är mindre.

Ett otroligt viktigt bidrag med denna typ av forskning som undersöker skandaler under en längre tidsperiod är att vi får fakta på bordet som bekräftar vad tidigare forskning runt enskilda fall har pekat på – att mediers rapportering skiljer sig mellan kvinnor och män vad gäller politiska skandaler. Men den saknar de förklarande ambitionerna som berättar varför det ser ut på detta vis.

Som medieforskare är jag naturligtvis partisk och vill belysa betydelsen av medieutvecklingen och medielogiken för nyhetsmediernas rapportering av olika frågor. Det finns för det första ett växande nyhetshål i medierna, med fler och fler plattformar att uppdatera och helst i realtid, som måste fyllas. För det andra styrs nyhetsvärderingen mer och mer av medielogiken där olika berättartekniker, som tillspetsning, förenkling, polarisering, personifiering och stereotypisering, används för att reducera informationsmängden och fånga publikens uppmärksamhet.

Med bakgrund av detta tycks det inte helt oväntat att kvinnor och män behandlas olika i politiska skandaler. Medier förlitar sig på gamla stereotyper om hur olika politiker (läs kvinnor respektive män)bör vara, de rapporterar mer än gärna om de som bryter mot dessa normer (läs kvinnor som moraliska), de rapporterar gärna om händelser som inte kräver allt för mycket jobb (läs politiker som säger vad de tycker när micken är avstängd) och de spinner gärna vidare på en story som har ett ovisst slut (läs kan det bli ett straff/avgång eller ej). Det handlar alltså inte om att journalister i sig styrs av stereotypa könsbilder eller att de på något sätt är dubbelmoraliska utan om att medier styrs av sitt eget format, organisation och ekonomiska förutsättningar. Och självklart får vi hoppas att de även styrs av viljan och sitt demokratiska uppdrag – att granska makten!

Sedan finns det självklart en hel del annat som påverkar medierapporteringen och kan bidra till att förklara varför och det gör ju att iallafall jag kan bli smått förbannad och ställa mig frågan – hur kan vi människor fortfarande behandlas efter kön år 2012?                  Men det var visst bara 102 år sedan kvinnodagen instiftades för att uppmärksamma kvinnors kamp för jämlikhet, rösträtt och lika rättigheter.

Tyst i opinionsbildningen

Ja så fick så det Socialdemokratiska partiet sin nya ledare till slut. Han red ut från sin första presskonferens som en riddare i solnedgång. Så fick vi det lyckliga slutet på en långdragen kris och maktkamp i det politiska landskapet. Och äntligen fick de politiska journalisterna lite välbehövlig vila efter flera dagars belägring av slagfältet på 68:an.

Den politiska verkligheten spelade under en tid upp ett drama som passade medierna som handen i handsken och allt strålkastarljus föll på krisen. Men vad händer nu?            Svensk politik har visst hamnat i medieskugga och all splittring i det forna statsbärande partiet tycks ha gömts under mattan. Vad gör de journalister som brukar titta under mattan? Får hoppas att det vilar upp sig inför nästa gräv som nog kan kräva lite mer för att få en medial utdelning likt det senaste mediedrevet.

Visst är det viktigt att journalister och medier granskar makten under kriser men det kan vara än mer viktigt att granska makten när inget till synes händer. Så nu när alla politiska journalister och ledarskribenter vilat upp sig efter denna otroligt spännande och händelserika tid i svensk politik så är det dags att rikta ljuset mot andra politiska händelser. Att helt enkelt följa sina egna råd:

”Journalistikens uppgift är att granska, sortera, leta upp, gräva fram och utveckla sådan information och sådana uppgifter, som medborgarna inte själva kan urskilja, hitta eller hämta upp ur informationsfloden, och sammanställa och förmedla vidare relevant information och kunskap som den vanlige medborgaren inte har tid och resurser att själv vaska fram. Målet är att detta ska ske på ett så fullödigt sätt att samhällsdebatten kan föras på lika villkor av alla intresserade.”

Handlingsprogram för Journalistförbundet, 2011

Det låter inte lika spännande och kittlande som att stå på ett politiskt slagfält men det är viktigt för att journalistiken ska behålla sin utomordentligt viktiga roll i demokratin.

Juholt och förtroendet

De är  många nu som anser att medierna skapat och driver på Håkan Juholts kris. Tyvärr vinner man inga val eller opinionsundersökningar på att skylla på medierna. De fungerar som de gör, de värderar nyheter som de gör och det är något alla politiska partier och politiker måste lära sig att leva med. Och det är väl självklart att det som händer inom Socialdemokratiska partiet och runtikring dess partiledare har nyhetsvärde.

Sveriges största parti har rekordlågt opinionsstöd, det pratas om partikris, idélöshet, flera partitoppar vill inte uttala sitt stöd för partiledaren Juholt. Idag väljer även Mona Sahlin att passa på frågan om Juholt blir kvar till valet. Om medierna inte skriver om detta så vad ska politiska journalister då skriva om?

Trots att Juholt drömmer om en ny folkrörelse med partiledardebatter på idrottsarenor så måste han till syvende och sist inse att vi lever i en medialiserad tid där de flesta människor får sin politiska information via olika typer av medier och alla politiska aktörer måste anpassa sig till det. Det kanske också är viktigt att inse att de politiska partierna tappar medlemmar och kärnväljare samtidigt som allt fler människor byter parti mellan valen och inte ens röstar på samma parti i alla val.

Välkommen till en värld med opålitliga väljare och medier som styrs av medielogiken.

Journalistrollen, menar du trollen eller rollen?

Journalistik fyller en viktig demokratisk funktion. Demokratin i sig som ett politiskt styrelsesätt behöver journalistiken som förmedlare av information, som granskare av makten och som initiativtagare samt arena för debatt. De flesta är ganska eniga om att journalistikens roll är att informera, granska och bidra till debatt.

Men i denna föränderliga värld talas det allt mer ofta om journalistikens kris. Det är en kris som beskrivs på olika sätt utifrån olika perspektiv. Inom forskningen kan man tala om två olika röster. Å ena sidan den optimistiska rösten som anser att nyhetsmedier har en fortsatt stark ställning och bidrar till samhällsengagemang och debatt och å andra sidan den pessimistiska rösten som anser att medialiseringen bidragit negativt till människors samhällsengagemang och intresse för politik.

Och det är inte bara i forskningsvärlden som dessa frågor ställs om den framtida journalistiken och journalistrollen. Nästa lördag anordnas en unconference, Trollen och Rollen, där journalistiken i en föränderlig medievärld kommer att diskuteras och debatteras. En spännande knytkonferens helt enkelt.

Alla dessa dagar då vi inte pratar om det

En vecka med viktiga dagar har passerat. Dagar som uppmärksammats på olika sätt och som på något vis alla hänger samman med journalistikens roll och utveckling av densamma. Även om alla dessa dagar som dedikeras till något ibland känns krystat samt påhittat och mer handlar om att skapa något att hänga upp nyheter på så är den gångna veckans dagar iallafall mer intressanta än kanelbullens dag i mitt perspektiv.

På lördagen var det Stand Up For Journalism Day, en dag då journalistikens betydelse för demokratin uppmärksammas. I tider av misstro mot medier i allmänhet och journalister i synnerhet blir det allt viktigare att peka på och prata om journalisternas viktiga uppdrag att granska makten och politiken. Kritiken mot medier och journalister här på hemmaplan har i vanlig ordning handlat om orättvis behandling av politiker och fokus på skandaler istället för sakfrågor.

Sedan kom dagen då det var tusen dagar kvar till valet, början på den nya eller fortsättningen på den förra valkampanjen.  Dagen uppmärksammas med nyheten om resultatet från en opinionsundersökning som blir kärnan i rapporteringen om socialdemokraternas kris så här tusen dagar före valet. Ingen vågar uttala sig säkert om att någon är rökt denna gång, för vi vet numera att vad som helst kan hända med opinionsstödet på tusen dagar. Men Juholt och andra socialdemokrater får uttala sig under några dagar. Självklart så vill socialdemokraterna prata om det, alltså politiken, men hur de än gör så hamnar fokus trots allt på opinionsraset och dess betydelse för det kommande valet.

Ja, det är inte lätt för de politiska aktörerna att slåss mot medierna och journalisternas förkärlek till användandet av opinionsundersökningar och lägesbeskrivningar av det politiska spelet. Men det är inte heller lätt för medierna och journalisterna att granska sakfrågorna när oppositionens största parti gett sig ut på förlåtelseresa istället för att prata om det, politiken alltså.

Så alla dessa dagar då vi inte pratar om det, politiken alltså, kan man fråga sig om det är journalister eller politiker som  leder tangon i politisk kommunikation och har makten över dagordningen. Ibland är det svårt att prata om det.

Partiledare i tiden

Nu var det så dags för Vänsterpartiet att välja ny partiledare. Det här har ju hittills varit ett år då ovanligt många partiledare bytts ut av olika anledningar och på olika sätt. Allt från slutna processer i Socialdemokraterna, självutnämningar i Kristdemokraterna, öppen debatt i Centern och så nu dokusåpavalet i Vänsterpartiet enligt Brunchrapporten idag. Visst kan man kalla det dokusåpaval eller öråd men det handlar om att de politiska partierna vet att partiledaren är otroligt viktig för parties framgångar i valtider. Även om politiken fortfarande är det centrala så blir det personliga allt viktigare.

När politiken medialisera och medierna får utökat inflytande på politiken så måste partierna och politikerna anpassa sig till medielogiken. Och då blir partiledaren otroligt betydelsefull, de är de som syns och hörs mest i de olika medierna. Eftersom olika medier är den absolut viktigaste källan till information om politik för de flesta medborgare så är det naturligtvis viktigt för överlevnad och framgång att både synas och höras.

Så visst är individen och personligheten viktig när olika partier väljer partiledare även om politiken fortfarande kommer i första hand. Jag tror iallafall att det dröjer innan vi får partiledare med mer skådespelartalanger än politisk erfarenhet i Sverige.