Almedalen 2014

Ser fram emot årets Almedalsvecka med intressanta seminarier och spännande valkampanjsupptakt!

Själv kommer jag att delta i bland annat ett seminarium arrangerat av TU/Tidningsutgivarna och Sim(o) / Stiftelsen Institutet för mediestudier på temat ‘Vad får vi inte veta i Almedalen?’ Där kommer mediernas strategier för nyhetsurval och bevakning av veckan att disskuteras i en panel med:

Thomas Mattsson, Chefredaktör, Expressen
Brit Stakston, Mediestrateg, JMW
Kajsa Falasca, Doktorand medie- och kommunikationsvetenskap, Mittuniversitetet
AnnaKarin Lith, Redaktionell chef, Mittmedia

Mer info hittar du här: www.tu.se/almedalen

 

Stora journalistpriset 2012

Idag delades stora journalistpriset ut. Årets avslöjande gick till journalisterna Bo Göran Bodin och Daniel Öhman från Sveriges Radio efter deras arbete under året med den svenska Saudiaffären. Motiveringen löd: ”för att de avslöjat hur makthavarna med ljusskygga metoder försökte dölja en vapenaffär som inte tålde att ses.”

Deras granskning av regeringens och olika myndigheters hantering av vapenaffären med Saudiarabien är ett bra exempel på granskande journalistik som vi kanske inte ännu sett slutet av. Det glädjer en medievetare som mig att svensk journalistik har resurser och möjlighet att granska makten på ett tålmodigt och noggrant sätt, följ hela granskningen här.

Grattis Bo Göran och Daniel!

 

Pressfrihet och yttrandefrihet

Att de svenska journalisterna  Martin Schibbye och Johan Persson frigivits och nu återfinns på svensk mark kan ses som en seger för svensk diplomati och pressfrihet. Men faktum kvarstår att det finns både journalister och andra människor som fortfarande befinner sig i fångenskap på grund av deras vilja att granska makten och kämpa för demokratiska samt mänskliga rättigheter.

Därför känns det än mer beundransvärt att Schibbye och Persson väljer att fokusera på alla de som faktiskt finns kvar i fångenskap under ovärdiga förhållanden:  ”Våra tankar går framför allt till de journalister vi har lärt känna under vår tid i instängdhet.”

Det är även beundransvärt att de försöker fokusera på vad journalistik är och varför den är så viktig. Så just nu ser iallafall jag fram emot att följa deras fortsatta arbete. I en tid då journalistiken får mindre resurser och ibland kan kännas ytlig så är deras arbete otroligt viktigt.

Image

Almedalen 2012

Så var Almedalsveckan 2012 avslutad för min del. Det blev en mycket lärorik vecka med många intressanta och spännande seminarier. En av årets stora diskussioner har, som vanligt, varit frågan om politikerveckans karaktär och existensberättigande:

Är Almedalsveckan ett rosevinsindränkt mediejippo eller en demokratisk mötesplats?

Jag skulle nog vilja säga att den är både och samt att den fyller många olika funktioner. Visst bjuds det på rosevin, det bedrivs lobbyism och det görs utspel för att fånga mediernas uppmärksamhet. Men samtidigt pågår det mångt mycket mer samtal om politik och samhällsfrågor än det görs någon annan vecka i Sverige. Och i dessa samtal deltar medborgare, politiker och medier på ett sätt som torde gynna demokratin.

Jag själv fick bland annat möjligheten att diskutera jämlikhet i politik och medier tillsammans med journalisten Henrik Torehammar och Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård i SVTs Lunchpanel.

Se det här: http://www.svt.se/nyheter/sverige/dreven-ar-konsbundna!

 

Politik och sport

Medieforskning visar att medierna och nyheternas beskrivningar av politik som ett strategiskt maktspel eller kapplöpning ökar på bekostnad av mer sakfokuserad journalistik. Istället för att beskriva politikers åsikter och förslag, eller avsaknaden av dessa, fokuserar medierna då på spelet och taktiken och lånar friskt från sportjournalisternas språkliga verktygslåda. I veckan skrevs en krönika som var en klockren speljournalistisk – perfekt att använda som undervisningsexempel. Jag måste säga att Johan Cronemans krönika förgyllde min dag, fenomenalt bra skrivet om det politiska spelet som pågår, men den skavde på något vis eftersom den på klassiskt vis utmålar politiker som sluga mediestrateger vilka journalisterna måste passa sig för.

Javisst, politik är ett spel och en maktkamp och den politiker på toppnivå som inte kan spela med ryker snabbt. Och det är retoriskt tacksamt att snacka i sporttermer samt underhållande att läsa!

Men speljournalistik lämnar oss mediekonsumenter med ett tomrum där vi saknar innehåll. Medierna är ju den moderna människans främsta informationskälla och de behövs för att fylla en viktig samhälls- och demokratiutvecklande roll. För forskningen visar även att speljournalistik kan leda till och öka människors misstro mot politik och politiker. Samtidigt ser vi en utveckling där ett ökat utbud av mediekanaler sammanfaller med att fler och fler väljer bort nyheter i sin mediekonsumtion.

Men väljer vi bort för att vi inte är intresserade av frågorna i sig eller helt enkelt för att vi tröttnar på hur samhällsfrågor och politik presenteras? Vill hen kolla på sport och fascineras av excellent taktikspel så kanske hen väljer sportkanalen hellre än den senaste debatten eller inslag med den senaste recensionen av den senaste debatten……        annars kan jag varmt rekommendera tankesmedjans fenomenala inslag där experternas recension av partiledardebatten recenseras!

Mediedrev eller årets granskning?

Efter dagens ministeravgång kommer anklagelserna mot medierna som ett brev på posten. Pressen blev för stor och minister Tolgfors är ju bara människa som oss alla andra…..

Javisst är han människa med rätt till ett privatliv, javisst blev nog pressen stor men vänta nu…Han var även minister med ansvar för försvar och militära frågor och då bör man vara beredd på först och främst hård granskning och för det andra mycket hård press då oegentligheter upptäcks.

Så visst var pressen stor från medier men det som klämde var väl i ärlighetens namn själva vapenaffären med Saudiarabien.

”Medieturbulensen” som Tolgfors själv benämnde det som andra kallat ett mediedrev är aldrig trevligt för den som utsätts speciellt då det saknar proportioner i jämförelse med vad som hänt. Men i grunden för denna turbulens finns en riktig och inte minst viktig affär som fortfarande behöver utredas för att bibehålla förtroendet för svensk vapenpolitik.

Det har sagts tidigare men jag säger det igen, mediernas roll är att granska makten och det är just precis det man gjort i detta fall.

Kvinnor i politiken, medierna och skandalerna

Internationella kvinnodagen till ära fick jag möjlighet att lyssna på en mycket intressant föreläsning av doktoranden Tobias Bromander från Linnéuniversitetet. Föreläsningen baserades på hans avhandlingsarbete och berörde frågan; Finns det skillnader i hur nyhetsmedier rapporterar om kvinnor och män i svenska politiska skandaler under åren 1997-2010?

Det nästan självklara svaret på den frågan är naturligtvis ja. Tobias Bromanders forskning visar att skillnaden i medierapporteringen till stor utsträckning handlar om vilka frågor som blir skandaler och det utrymme som en skandal får. Manliga skandaler rör ofta klantiga, idiotiska eller på andra sätt så kallade pratmissar samt otillbörligt utnyttjande av förmåner eller så kallade ersättningsmissar i deras offentliga roll. Dessa skandaler blåser upp men försvinner relativt snabbt från den mediala dagordningen.

Kvinnliga skandaler däremot rör oftare moraliska frågor, skatte- och deklarationsmissar samt alkoholrelaterade skandaler i deras privata roller. Dessa skandaler blåser upp och sedan fortsätter det att storma vilket är den tydligaste skillnaden mellan män och kvinnors skandaler. Kvinnliga skandaler får ett mycket större utrymme i medierapporteringen även om de i faktiska antal är mindre.

Ett otroligt viktigt bidrag med denna typ av forskning som undersöker skandaler under en längre tidsperiod är att vi får fakta på bordet som bekräftar vad tidigare forskning runt enskilda fall har pekat på – att mediers rapportering skiljer sig mellan kvinnor och män vad gäller politiska skandaler. Men den saknar de förklarande ambitionerna som berättar varför det ser ut på detta vis.

Som medieforskare är jag naturligtvis partisk och vill belysa betydelsen av medieutvecklingen och medielogiken för nyhetsmediernas rapportering av olika frågor. Det finns för det första ett växande nyhetshål i medierna, med fler och fler plattformar att uppdatera och helst i realtid, som måste fyllas. För det andra styrs nyhetsvärderingen mer och mer av medielogiken där olika berättartekniker, som tillspetsning, förenkling, polarisering, personifiering och stereotypisering, används för att reducera informationsmängden och fånga publikens uppmärksamhet.

Med bakgrund av detta tycks det inte helt oväntat att kvinnor och män behandlas olika i politiska skandaler. Medier förlitar sig på gamla stereotyper om hur olika politiker (läs kvinnor respektive män)bör vara, de rapporterar mer än gärna om de som bryter mot dessa normer (läs kvinnor som moraliska), de rapporterar gärna om händelser som inte kräver allt för mycket jobb (läs politiker som säger vad de tycker när micken är avstängd) och de spinner gärna vidare på en story som har ett ovisst slut (läs kan det bli ett straff/avgång eller ej). Det handlar alltså inte om att journalister i sig styrs av stereotypa könsbilder eller att de på något sätt är dubbelmoraliska utan om att medier styrs av sitt eget format, organisation och ekonomiska förutsättningar. Och självklart får vi hoppas att de även styrs av viljan och sitt demokratiska uppdrag – att granska makten!

Sedan finns det självklart en hel del annat som påverkar medierapporteringen och kan bidra till att förklara varför och det gör ju att iallafall jag kan bli smått förbannad och ställa mig frågan – hur kan vi människor fortfarande behandlas efter kön år 2012?                  Men det var visst bara 102 år sedan kvinnodagen instiftades för att uppmärksamma kvinnors kamp för jämlikhet, rösträtt och lika rättigheter.

Makten som ingen vill ha

Medieutvecklingen är ett kärt ämne i politisk kommunikationssammanhang och den kan belysas från olika håll samt antas vara en av orsakerna till förändrade maktförhållanden mellan journalister och makthavare. I en debattartikel i DN utgår Anders Lindberg från att medieutveckling i grunden förändrar makthavares mediestrategier och ger dem mer makt i förhållande till journalister. Jag tycker mig kunna skönja en annan ny strategi, en ny strategi där medier och journalister inte utmålas som sjuhövdade monster utan som lättduperade kommunikationskanaler. Nu behöver makthavarna inte medietränas för att kunna bemöta skjutjärnsjournalister längre, istället bör de lära sig nya strategier för att själva ta kontroll över mediedagordningen. Dags att köpa in nya kurser helt enkelt.

Men nu är nog detta i grunden inget nytt, varken maktkampen om makten ingen vill ha eller behovet att sälja nya produkter. Det är ju så att journalister och medier är beroende av sina källor så makthavare har alltid haft makt att säga det de vill och hålla tyst om det de inte vill belysa. Journalister och medier har alltid haft begränsade resurser, medieutrymme att fylla och deadlines att hålla. Så på nyhetsmarknaden har källorna makten, för utan dem inga nyheter vilket makthavare alltid har använt sig av och journalister beklagat. Å andra sidan har journalister och medier alltid det sista ordet och makten att välja vilka och hur dessa nyheter ska presenteras vilket journalister alltid använt och makthavare beklagat sig över. Och även om makthavare bloggar, skapar hemsidor och egna nyhetssidor så har medierna övertaget eftersom de flesta medborgare fortfarande vänder sig till de klassiska medierna när de vill konsumera nyheter.

Visst utvecklas medierna och skapar nya förutsättningar för aktörerna på mediemarknaden och nya maktförhållanden. Men makten tycks ingen vilja ta i sin hand, tur då att journalisterna fortfarande har Per Schlingmann och makthavarna fortfarande har Janne Josefsson att peka på.

Tyst i opinionsbildningen

Ja så fick så det Socialdemokratiska partiet sin nya ledare till slut. Han red ut från sin första presskonferens som en riddare i solnedgång. Så fick vi det lyckliga slutet på en långdragen kris och maktkamp i det politiska landskapet. Och äntligen fick de politiska journalisterna lite välbehövlig vila efter flera dagars belägring av slagfältet på 68:an.

Den politiska verkligheten spelade under en tid upp ett drama som passade medierna som handen i handsken och allt strålkastarljus föll på krisen. Men vad händer nu?            Svensk politik har visst hamnat i medieskugga och all splittring i det forna statsbärande partiet tycks ha gömts under mattan. Vad gör de journalister som brukar titta under mattan? Får hoppas att det vilar upp sig inför nästa gräv som nog kan kräva lite mer för att få en medial utdelning likt det senaste mediedrevet.

Visst är det viktigt att journalister och medier granskar makten under kriser men det kan vara än mer viktigt att granska makten när inget till synes händer. Så nu när alla politiska journalister och ledarskribenter vilat upp sig efter denna otroligt spännande och händelserika tid i svensk politik så är det dags att rikta ljuset mot andra politiska händelser. Att helt enkelt följa sina egna råd:

”Journalistikens uppgift är att granska, sortera, leta upp, gräva fram och utveckla sådan information och sådana uppgifter, som medborgarna inte själva kan urskilja, hitta eller hämta upp ur informationsfloden, och sammanställa och förmedla vidare relevant information och kunskap som den vanlige medborgaren inte har tid och resurser att själv vaska fram. Målet är att detta ska ske på ett så fullödigt sätt att samhällsdebatten kan föras på lika villkor av alla intresserade.”

Handlingsprogram för Journalistförbundet, 2011

Det låter inte lika spännande och kittlande som att stå på ett politiskt slagfält men det är viktigt för att journalistiken ska behålla sin utomordentligt viktiga roll i demokratin.

Historisk kris

Så debatteras ännu en gång mediernas ansvar för den pågående krisen inom Socialdemokratin och mer specifikt deras ordförande Juholt. Mediedrevet ställs ansvarigt för att skapa och driva på krisen av vissa debattörer. Och visst kan det vara smärtsamt att se den följetong som spelas upp i medierna, denna långdragna dödskamp – kommer han att avgå? när? – som kan mäta sig med ett klassiskt drama.

Men för de flesta medier så är detta drama som godis för barn, omöjligt att motstå. Det har alla de rätta ingredienserna och i stort sett alla är intresserade. Sveriges historiskt största, mäktigaste och mest inflytelserika parti faller handlöst och dramats huvudperson Juholt serverar nyhet efter nyhet. Den journalistiska granskningen ter sig lekande lätt, inget tidskrävande gräv krävs – det gäller bara att lyssna och ha lite koll på aktuell politik.

Visst kan medierna kritiseras på grund av ett ökat användande av anonyma källor och    otyget att journalister intervjuar andra journalister i brist på andra källor och ja visst går drevet. Men är en intensiv och ensidig mediebevakning alltid ett negativt mediedrev eller helt enkelt en befogad granskning av ett otroligt viktigt, historiskt och avgörande skede i svensk politik. Den politiska verkligheten ser onekligen radikalt annorlunda ut idag sett ur ett historiskt perspektiv – socialdemokratiska partiet faller ju handlöst. Framtiden är som alltid oviss och spännande.