Makten som ingen vill ha

Medieutvecklingen är ett kärt ämne i politisk kommunikationssammanhang och den kan belysas från olika håll samt antas vara en av orsakerna till förändrade maktförhållanden mellan journalister och makthavare. I en debattartikel i DN utgår Anders Lindberg från att medieutveckling i grunden förändrar makthavares mediestrategier och ger dem mer makt i förhållande till journalister. Jag tycker mig kunna skönja en annan ny strategi, en ny strategi där medier och journalister inte utmålas som sjuhövdade monster utan som lättduperade kommunikationskanaler. Nu behöver makthavarna inte medietränas för att kunna bemöta skjutjärnsjournalister längre, istället bör de lära sig nya strategier för att själva ta kontroll över mediedagordningen. Dags att köpa in nya kurser helt enkelt.

Men nu är nog detta i grunden inget nytt, varken maktkampen om makten ingen vill ha eller behovet att sälja nya produkter. Det är ju så att journalister och medier är beroende av sina källor så makthavare har alltid haft makt att säga det de vill och hålla tyst om det de inte vill belysa. Journalister och medier har alltid haft begränsade resurser, medieutrymme att fylla och deadlines att hålla. Så på nyhetsmarknaden har källorna makten, för utan dem inga nyheter vilket makthavare alltid har använt sig av och journalister beklagat. Å andra sidan har journalister och medier alltid det sista ordet och makten att välja vilka och hur dessa nyheter ska presenteras vilket journalister alltid använt och makthavare beklagat sig över. Och även om makthavare bloggar, skapar hemsidor och egna nyhetssidor så har medierna övertaget eftersom de flesta medborgare fortfarande vänder sig till de klassiska medierna när de vill konsumera nyheter.

Visst utvecklas medierna och skapar nya förutsättningar för aktörerna på mediemarknaden och nya maktförhållanden. Men makten tycks ingen vilja ta i sin hand, tur då att journalisterna fortfarande har Per Schlingmann och makthavarna fortfarande har Janne Josefsson att peka på.

Tyst i opinionsbildningen

Ja så fick så det Socialdemokratiska partiet sin nya ledare till slut. Han red ut från sin första presskonferens som en riddare i solnedgång. Så fick vi det lyckliga slutet på en långdragen kris och maktkamp i det politiska landskapet. Och äntligen fick de politiska journalisterna lite välbehövlig vila efter flera dagars belägring av slagfältet på 68:an.

Den politiska verkligheten spelade under en tid upp ett drama som passade medierna som handen i handsken och allt strålkastarljus föll på krisen. Men vad händer nu?            Svensk politik har visst hamnat i medieskugga och all splittring i det forna statsbärande partiet tycks ha gömts under mattan. Vad gör de journalister som brukar titta under mattan? Får hoppas att det vilar upp sig inför nästa gräv som nog kan kräva lite mer för att få en medial utdelning likt det senaste mediedrevet.

Visst är det viktigt att journalister och medier granskar makten under kriser men det kan vara än mer viktigt att granska makten när inget till synes händer. Så nu när alla politiska journalister och ledarskribenter vilat upp sig efter denna otroligt spännande och händelserika tid i svensk politik så är det dags att rikta ljuset mot andra politiska händelser. Att helt enkelt följa sina egna råd:

”Journalistikens uppgift är att granska, sortera, leta upp, gräva fram och utveckla sådan information och sådana uppgifter, som medborgarna inte själva kan urskilja, hitta eller hämta upp ur informationsfloden, och sammanställa och förmedla vidare relevant information och kunskap som den vanlige medborgaren inte har tid och resurser att själv vaska fram. Målet är att detta ska ske på ett så fullödigt sätt att samhällsdebatten kan föras på lika villkor av alla intresserade.”

Handlingsprogram för Journalistförbundet, 2011

Det låter inte lika spännande och kittlande som att stå på ett politiskt slagfält men det är viktigt för att journalistiken ska behålla sin utomordentligt viktiga roll i demokratin.